Jag hade ingen tanke på nån Paul Simon-konsert, visste inte
ens att han skulle komma till stan. Men mellansonen Daniel som är musikfantast
hade lyckats med konststycket att dubbelboka det konsertbesöket med en resa
till Rom. Så då fick jag ta över hans
biljetter till konserten och gå med min dotter Madeleine.

Jag såg ju nyss Kris Kristofferson på Cirkus dra sina gamla
hits, och hur Simon hos Skavlan ensam med gitarr drog en av sina gamla hits. Så
jag trodde det skulle bli en stillsam tillställning.

Men redan när jag såg den rätt stora scenen fullspäckad med
instrument insåg jag att här väntade nåt helt annat. En massa slagverk, brass,
piano och orgel, your name it. Och det drog igång, närmast som en rockkonsert.
En blandad skara ytterst proffsiga musiker som verkligen fick det att svänga Och
så in en smådansande Simon som såg ut att stortrivas. Låtar i skilda stilar,
många lät typiskt afrikanska, välkända för en ny yngre publik som kom med glada
tillrop. Simon hade i kontrast mot sin ödmjuka framtoning ett rätt macho kroppsspråk i äkta rockstil, påminde mig faktiskt ibland om Bruce Springsteen. Undrar om inte Simon också lyfter skrot, hans överarmar tydde på det. Och mer och mer av rockkonsert blev det. Småningom hade han fått hela publiken att resa sig upp och klappa med. En cayonlåt dök
upp. Dom retade publiken med att spela introt till El condor pasa för att sen
övergå till en helt annan låt. Först mot slutet drog Simon ner tempot och då
kom några av dom efterlängtade gamla hitsen, Fifty ways to leave your lover. Hop on the bus, Gus…
The boxer. In the clearing stands a boxer… Och sist den odödliga Sounds of silence. No one dare
disturb the sound of silence…

Och Paul Simon avslutade. Men det såg ut som han gärna hade
spelat ett par timmar till. En fantastisk man!