Målningen längst till höger i vinjetten, BILVRAK I SNÖ, är ganska gammal men fortfarande en jag gärna står för. Motivet, en skrotad gammal folkvagn, stod länge utanför en jättelik lagårdsbyggnad nere i Rönninge. Jag gick förbi där på min väg till och från pendeltåget så jag såg den sommar som vinter. Jag visste också varför den stod där. I den änden på lagården höll några bilpulare till, dom hade säkert släpat dit den och plundrat den på användbara reservdelar. Sen hade dom sorgliga resterna fått stå där och skräpa. Den var rejält krockad det såg man framme i nosen, så själva karossen var väl inte särskilt användbar.

Jag tyckte bilvraket berättade en hel historia så jag bestämde mig för att måla det. Vad som hänt vid själva krocken hade jag ju ingen aning om. Men jag bestämde mig för att i stället placera bilvraket utmed ån vid Uttran. Som om det på något sätt där fortsatte sin resa bort över vattnet, bort mot ett hav i fjärran. Fantasin går sina egna vägar…

Jag kände mig väldigt nöjd med målningen och visade den på flera utställningar. Men ingen köpte den. Det la mellansonen Daniel märke till och uttryckte sitt intresse för den. Så nu hänger den hemma hos honom.