Nej, jag kan inte riktigt sluta tänka på honom. På hur det kunde gå som det gick.
Malik Bendjelloul, denna kreativa superbegåvning. Som jobbade fyra år med Searching for Sugar Man, filmen om den bortglömde amerikanske sångaren Sixto Rodriguez. När finansiärerna svek slet han vidare och filmade dom sista scenerna med en enkel mobilkamera. Lämnade ändå in resultatet. Och vann en Oscar för bästa dokumentärfilm! Vägen rakt in i kändisvärlden med alla dörrar vidöppna!
Han började också arbeta med ett nytt spännande filmprojekt. Om djurälskaren som mitt under Irakkriget gav sig in i det kaotiska Bagdad för att rädda djuren på stadens zoo.
Men mindre än ett år efter Oscarsstatyetten kastar sig i stället Malik Bendjelloul framför ett tåg mitt under rusningstrafiken på Solna tunnelbanestation.
Vad var det som hade hänt? Hade han börjat få en känsla av livets meningslöshet, han som redan fått den yppersta utmärkelse man kan få inom filmens värld? Eller hade kändisvärlden blivit den stora besvikelsen för honom, med allas hänsynslösa armbågande för en plats i medialjuset? Eller handlade det om nåt helt annat, en kärlekssorg eller nåt i hans privata liv?
Kärlekssorger har jag haft men nån Oscar har jag inte vunnit, så jag vet inte. Men jag kan inte sluta fundera över Malik Bendjellouls öde…